knappsats

Idag började dagen med idrott. På idrotten sprang vi en runda på 5 km. Men jag tycker vi kan säga en halvmil, låter mycket bättre. Gick rätt bra faktiskt. Sprang tillsammans med en annan och det var lättare att hålla ett bra tempo då och orka pressa sig lite till. Det som kan vara jobbigt att springa med mig är att min astma gör att jag andas väldigt högt och det låter som att jag har andnöd under hela rundan. 

Så han jag sprang med trodde jag skulle tuppa, vilket jag inte gjorde, och det kanske kan vara lite jobbigt att springa i en halvtimme och nästan konstant tro att man kommer behöva utföra hjärt- och lungräddning. Jag själv hörde inte min andning. Lyssnade på musik så jag slapp det. Är så mentalt jobbigt att höra sig själva flåsa för då vill iaf jag sluta för att det är för "jobbigt". Så var det mycket när jag var liten. Astman blev som en ursäkt, vilket är väldigt dåligt för det blir ju inte precis bättre. Min storebror har också astma. Det går i släkten (skyller på pappa) så han har också haft ett helvete ibland. Men hans astma har faktiskt blivit bättre, tro den fortfarande är stabilt bättre. När man tränar kan astman bli bättre och kanske till och med försvinna helt. Vilket är helt super awesome! Det är nog ett mål med min träning, bli av med astman. Den har blivit mycket bättre, absolut, men den kan bli ännu bättre känner jag. Sen kanske inte det går genetiskt, men försöka duger alltid!

Avslutningsvis vill jag säga att jag älskar att träna på morgonen, till skillnad från andra (Felicia, känn dig träffad).