HATAR ATT BLI HATAD, ÄLSKAR ATT HATA
Jag har tillsammans med min pojkvän tagit en joggingrunda idag. Jag sa att slingan var 3 km, visade sig att den var 5, ooops. Det var en intressant runda. Joar och jag har allt varit tillsammans i över 7 månader, men alla sidor har vi nog inte sett av varandra. Eller rättare sagt, jag har inte sett alla sidor av Joar. Blir jag för hungrig visar jag hela min känsloskala under den närmsta tiden innan jag fått i min ny energi. Joar är inte likadan, kanske när han inte är med mig? Tror jag visserligen inte.
I alla fall. Vi skulle ut och jogga. Första idén var egentligen att köra ett pass på gymmet, men eftersom vädret var så fint som det var tyckte vi att det skulle vara trevligare att jogga en runda. Så vi åkte hem till mig och åt och sen gav vi oss ut i det fina vädret för att vara duktiga.
Det började bra måste jag ändå säga. Leenden på läpparna (troligen log Joar för han inte visste vad som komma skulle) och jag log för jag kände mig glad och taggad för en joggingrunda. Jag borde nog säga, innan jag fortsätter, att jag är lite över peppande när det kommer till träning. Jag vill att den jag tränar med ska gå in lika mycket för träningen som jag och därför kan det blir lite.... jobbigt(?) ibland för den inblandade personen. Blandade känslor kan uppstå om man säger så.
Okej då fortsätter vi. Vi springer och det går bra. Jag märkar att Joar (som ligger några steg före mig eftersom han tar väldigt mycket större steg än mig) börjar sakta ner och sen gå, vilket gör att jag försöker, lite uppmuntrande, peppa honom att fortsätta springa. Han kämpar tappert på och börjar spinga igen (yes tänkte jag, det funkar). Några hundra meter senare börja samma sak hända igen. Samma sak gör jag då igen. Det tar lite längre tid att börja jogga denna gången, men till slut gör han det. Det är bra tänkte jag.
Det händer ytterligare några gånger och, ja, leendet har då varit borta sen länge och en irritation har börjat växa. Jag ignorerar irritationen och fortsätter peppa. Joar testar taktiken att ignorera mig för att slippa mitt pepp. Funkar inte, så nästa taktik blev att svara kort och irriterat/argt på mina tilltal. Ingenting jag reflekterar över så jag fortsätter peppa. Inser lite i detta läge att det kunde slutat illa (för min del), irritationen kanske helt plötsligt blivit ren ilska att vilja knuffa ner mig i ett dike eller liknande.
Väl hemma, efter en dusch och lite betänketid, inser han att det faktiskt inte var så illa. Det var till och med rätt skönt. Han erkänner även en del saker han sagt högt, men inte tillräckligt för att jag skulle höra.
Nu sitter vi med varsin dator och är flitiga. Han med skolarbete och jag med bloggandet.
I alla fall. Vi skulle ut och jogga. Första idén var egentligen att köra ett pass på gymmet, men eftersom vädret var så fint som det var tyckte vi att det skulle vara trevligare att jogga en runda. Så vi åkte hem till mig och åt och sen gav vi oss ut i det fina vädret för att vara duktiga.
Det började bra måste jag ändå säga. Leenden på läpparna (troligen log Joar för han inte visste vad som komma skulle) och jag log för jag kände mig glad och taggad för en joggingrunda. Jag borde nog säga, innan jag fortsätter, att jag är lite över peppande när det kommer till träning. Jag vill att den jag tränar med ska gå in lika mycket för träningen som jag och därför kan det blir lite.... jobbigt(?) ibland för den inblandade personen. Blandade känslor kan uppstå om man säger så.
Okej då fortsätter vi. Vi springer och det går bra. Jag märkar att Joar (som ligger några steg före mig eftersom han tar väldigt mycket större steg än mig) börjar sakta ner och sen gå, vilket gör att jag försöker, lite uppmuntrande, peppa honom att fortsätta springa. Han kämpar tappert på och börjar spinga igen (yes tänkte jag, det funkar). Några hundra meter senare börja samma sak hända igen. Samma sak gör jag då igen. Det tar lite längre tid att börja jogga denna gången, men till slut gör han det. Det är bra tänkte jag.
Det händer ytterligare några gånger och, ja, leendet har då varit borta sen länge och en irritation har börjat växa. Jag ignorerar irritationen och fortsätter peppa. Joar testar taktiken att ignorera mig för att slippa mitt pepp. Funkar inte, så nästa taktik blev att svara kort och irriterat/argt på mina tilltal. Ingenting jag reflekterar över så jag fortsätter peppa. Inser lite i detta läge att det kunde slutat illa (för min del), irritationen kanske helt plötsligt blivit ren ilska att vilja knuffa ner mig i ett dike eller liknande.
Väl hemma, efter en dusch och lite betänketid, inser han att det faktiskt inte var så illa. Det var till och med rätt skönt. Han erkänner även en del saker han sagt högt, men inte tillräckligt för att jag skulle höra.
Nu sitter vi med varsin dator och är flitiga. Han med skolarbete och jag med bloggandet.
Kommentarer
Trackback